BARA 13
En sann berättelse om Lon
(Provläsning)
Derk Sharron
Julia Manzanares
Pappersbok
På de följande sidorna kommer jag berätta min och tiotusentals andra kvinnors och barns berättelse, om varför de liksom jag måste gå den väg de gick. Det är den väg som kvinnor i min del av världen har valt i århundraden.
Jag kommer att ta dig med på en resa genom mitt land och försöka förklara svagheten i den thailändska ekonomin och den komplexa thai-isaanska kulturen, seder och moral och den fattigdom som råder i nordöstra Thailand. Det är dessa förhållanden som har påverkat mitt liv och de kommer att fortsätta att påverka livet för alla fattiga kvinnor i Thailand, förmodligen för all framtid. Vi kommer att resa från den fattiga byn där jag föddes, till rödlyktedistrikten i Thailand och jag kommer att berätta om mina många försök att få ett nytt liv i Europa. Det är därifrån jag nu skriver.
Detta är ingen vacker historia och ingen historia som egentligen borde höra hemma i ett land som kallas ’Leendets land’. Den handlar om mänskligt lidande, om människohandel och sexuellt slaveri, om pedofiler som finner ett paradis i Pattaya, Phuket och Chiang Mai och om slaverijobb, där man utnyttjar barn. Du kommer att finna att jag ofta använder ordet ’tragiskt’, därför att det finns inget bättre ord för att beskriva allt det lidande vi måste utstå av den enda anledningen att vi är födda som kvinnor i mycket fattiga familjer i Tredje världen. Det kommer alltid att finnas människor som vill utnyttja sin rikedom, status eller makt på de fattigas och hjälplösas bekostnad. Detta är en sann historia från mitt land, där de flesta unga kvinnor från Isaan aldrig kan vinna – vägen är stängd – därför att vi är kvinnor och på grund av vår regerings inställning.
Men jag har lyckats. Även om det har tagit mig mer än ett decennium. Jag vill att alla som har varit nere i livets djupaste avgrund ska veta, att de också kan lyckas. Vi måste tro på att vi har ett värde, även om det inte alltid ser så ut. Vi har ett värde, vi kan utveckla oss själva och hjälpa andra i världen. Om vi bara har lite tur, om vi bara kan se en liten skymt av lycka och lägga det till vad vi innerst inne tror att vi kan, inte vad andra tror, utan vi själva, då kan detta avgöra om vi blir vinnare eller förlorare i livet Jag var en av vinnarna! En av de lyckliga.
Jakten på pengar
Vi vill alla ha pengar. Alla i Thailand vill ha mer pengar. I Thailand är pengar som en nationell förföljelse. I början ville jag hjälpa mina systrar att avsluta skolan, sedan ville jag ge familjen en bättre levnadsstandard genom att bygga till och förbättra huset. I Thailand är det så här: Antingen har man pengar och lever ett hyggligt liv med pengar som man tjänar genom hårt och strävsamt arbete. Eller också är man fattig. För att ’vinna ansikte’, som det heter i Thailand när man skapar respekt, måste man ha pengar, ju mer pengar man har, desto mer respekt får man. Jag ville att man skulle respektera min familj. De skulle inte behöva stå och bocka för dem som hade makt. Det var därför jag valde den breda vägen.
Thailand har en enorm turismindustri. Och mycket av dess framgång beror på att det finns sådana flickor som jag. I allmänhet är det äldre män som kommer, ibland riktigt gamla. På den thailändska landsbygden sparar man i allmänhet sex tills man gifter sig. Att ligga med en utlänning för pengar var någonting helt otänkbart när jag bodde i Isaan. När jag kom till Bangkok fann jag att flickorna där hade inga som helt problem att ’gå med män’. Och dessa flickor hade både pengar och guld. De kunde sända hem tusentals baht varje månad, köpa snygga kläder och de kunde också tala bra engelska. Jag ville ha vad de hade och bli som de. Jag ville ’vinna ansikte’ inför min familj. Mest av allt önskade jag att min mor skulle hälsa mig välkommen hem.
Vem är ansvarig?
För att komma till rätta med prostitutionen i Thailand, Filipinerna, Kambodja och i andra länder, måste man angripa roten till prostitutionen och inte enbart prostitutionen som företeelse. Sexturismen har givit hundratusentals kvinnor i Thailand en högre levnadsstandard materiellt sett. Man kan inte klandra dessa kvinnor lika lite som man kan klandra alla dem i västländerna som köper de kläder som våra kvinnor sitter i våra fabriker och för svältlöner. Eller dem som köper den mat som kan säljas billigt tack vare kvinnor i Sydostasien. Det är inte producenterna och konsumenterna som bär skulden. Skulden faller på regeringen och den elit av affärsmän som kontrollerar handeln. De är de som är ansvariga.
Lon