FLYKTEN
(Provläsning)
David McMillan)
Den unga thailändska kvinnan med de långa naglarna hade lämnat check-in disken och var på väg till sin överordnade med mitt falska pass och min biljett. Hennes vackra leende var borta. Runtom i hallen började män i mörka kostymer dra sig mot omärkta dörrar. Vid flygplatsens utgångar stod uniformerade poliser och tittade på varandra och väntade på att något skulle hända. Ett stycke längre bort såg jag en smugglarkollega som stod och väntade vid en annan check-in disk.
Han var på ett annat uppdrag, men hade redan uppfattat tillräckligt mycket av vad som var på gång för att med foten diskret förpassa en av sina resväskor åt sidan och snabbt ställa in sig i kön på nytt. Det var en dålig dag på flygplatsen. Och det skulle bli värre. Nu, efter tre dagar i Thailand och med månader av planering bakom mig och med ett nytt oklanderligt pass, hade jag bara cirka sex minuter på mig får att lämna flygplatsen i Bangkok och därefter gå upp i rök.
Jag försökte verka oberörd när jag gick mot utgången där det fanns en dryckesautomat. Men i stället för en flaska Sprite tog jag trapporna som ledde ned till ankomsthallen. Därifrån ut och förbi den första raden taxibilar till den mörka parkeringsplatsen, där ett femtiotal förare satt och väntade och dåsade i den rökiga värmen.
Den förare jag väckte upp blev lycklig över att få något att göra och någon att köra. Efter det vi lämnat mörkret och kommit upp på den fria vägen mot stadens centrum, var jag säker på att ingen följde efter oss. Den metalliska vinden från bilens luftkonditionering förmådde inte kyla ned en hjärna som brann av upphetsning. Jag behövde bara tänka på alla poliser som stod och väntade på att jag skulle dyka upp på flygplatsen.
På Sheratons bar en timma senare överblickade jag mina förluster och kollade vad jag hade kvar. I mitt lilla handbagage hade jag ett nytt pass. Även den mest energiske undersökare skulle behöva mer än sjuttiotvå timmar för att konstatera att det var falskt. I mina fickor hade jag 12 000 US$ och ytterligare 32 000 US$ gömda i fodret på min resväska. Mitt ena pass hade man tagit på flygplatsen, men det spelade ingen roll, även om det kunde ge en ledtråd till att jag hade bott på Oriental Hotel. Om man inte kunde avlyssna hemtelefoner hade jag kunnat ringa hem och sagt att jag nog inte skulle komma hem till jul – och som det nu låg till kanske det skulle dröja ännu längre. Men å andra sidan – ingen visste heller att jag hade rest hemifrån.
Jag behövde ringa en kontaktperson i Chiang Mai och gjorde det från en betaltelefon i Chinatown, där jag slapp undan larmet från trafiken i Bangkok. Det var rusningstid och trafiken stod still.
Hur kom det sig att man var mig på spåren? Okej, jag var en drogsmugglare och mina motståndare gör bara sitt jobb som regeringen kräver. Att jag fortsätter min verksamhet med envishet och oförminskad energi gör bara att de ökar sina insatser ännu mer. Reglerna bestäms bara av vad som fungerar. Under de senaste tio åren har kostnaderna i detta krig på båda sidor fått en underordnad betydelse. Inte har det heller någon betydelse vilka som medverkar eller vad de heter. Det enda som betyder något är vad de gör.
Solen höll på att gå ned när jag gick genom gränden och tog en tuk-tuk och en motorcykeltaxi till Chinatown. Där skulle jag stanna en timma och ringa mina samtal innan jag for tillbaka till ett skogsgömt litet hus utanför staden.
När jag gick de sista metrarna på det plåtklädda golvet i den skamfilade resebyrån, missbedömde jag de ögon som stirrade på mig. Jag trodde det bara var urinnevånarns vanliga nyfikenhet på främlingar. När jag stod framför Store Raj, den indiske ägaren, uppfattade jag rörelser bakom mig när han frågade:
’’David, är du här för att använda telefonen?’’
Fyra thailändare rusade fram. En var lite äldre och tydligen ledare för de tre yngre som verkade lite osäkra. De hade alla pistoler, ännu inte dragna, men nära till hands. De försäkrade att de inte var rövare. De började tala engelska men jag visste att det inte var av hjälpsamhet. De var poliser med förstärkning väntande utanför kontoret. Ett kontor som jag visste inte hade någon nödutgång och detta var Chinatown, där den thailändska narkotikabekämpningen hade sitt högkvarter. De ledde bort mig och en av männen bar min väska. De tog mig till en underjordisk bilparkering. Där, försedd med handklovar och besegrad, fick jag ställa mig lutad mot motorhuven på en av deras bilar. Motorn var kall. De hade väntat på mig länge.
***
Under de sista tio åren av vårt andra årtusende har många tusen män och kvinnor, unga och gamla, flugit till Bangkok, Buddhas navel och Thailands huvudstad, för att göra en underjordisk pilgrimsresa på smugglarnas väg. De har kommit från de asiatiska tigerstäderna men lika ofta från de rika västländerna. De flesta var kurirer, ledda av vänliga men hänsynslösa händer, alla hoppades de kunna segla ut ur staden tyst och stilla med sitt vita byte väl gömt, för att senare tacka sin gud att de lyckades och samtidigt lova: aldrig mer. Tills nästa gång.
I avresehallarna kunde man finna skälvande spelare från Lahore, äventyrliga flickor från Leeds, krossade fäder från Chicago och alkoholberoende drömmare från Pretoria. På en stol på motsatta sidan kunde man få se en stoisk matrona från Kiev, en känslolös drogmissbrukare från Bern eller en tyst rökare från Nairobi. Snart skulle de vara i luften och snart skulle de vara tillbaka till en fridfull eller skoningslös tillvaro. Men i staden under dem, knappt synlig här från ovan, finns alla de som misslyckades och blev inspärrade i de stora stadsfängelserna Bangkwang och Klong Prem. De som inte dör av umbäranden kommer att förändras för alltid. Ett fåtal slipper ut som sandkorn som faller ned från en jättes sandfyllda hand. Några som väntade i de fuktdrypande cellerna fann någon gång energi nog för att planera en flykt. Det var en meningslös dröm eftersom ingen dittills hade överlevt ett flyktförsök.