PRIVAR DANSÖS
(Provläsning)
Stephen Leather
PETE
Hon är död. Joy är död. Joy är död och det var jag som dödade henne. Jag fattar det inte. Jag dödade henne och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne och jag vet inte vad som kommer att hända mig, när man finner att hon är död. Man kommer förstå att det är jag. Jag lämnade spår i rummet, mina fingeravtryck finns överallt. Vaktmästaren såg mig när jag rusade ut ur huset. Grabben i rummet kommer också att minnas mig. Alla hennes vänner vet att vi alltid bråkade och de vet var jag bor.
Taxiföraren tittar på mig i backspegeln. Han ser hur upprörd jag är. Jag måste försöka hålla mig lugn, men jag kan inte. Jag vill skrika åt honom att trycka gasen i botten, men vi sitter fast vid rödljus och vi kommer ingenstans. Framför oss finns en elefant som sträcker sin snabel mot en grabb som har en korg med bananer. Några turister ger pengar till grabben och han ger dem frukter som de ger till elefanten.
’’Chang,’’ säger föraren. Elefant på thai. Jag låtsas att jag inte förstår och tittar ut genom fönstret. En typisk gata i Bangkok, trottoarerna fulla med gatuförsäljare som säljer mat och billiga kläder, luften är tjock av avgaser från motorcyklar och bussar. Jag ser det men jag ser det inte. Det enda jag kan tänka på är Joy.
Det är som om tiden har stannat. Stannat och dött. Jag tänker och andas men det känns som allting har frusit. Hon är död och det är mitt fel. De kommer att se mitt namn tatuerat på hennes axel. De kommer att se såren på hennes handled och de kommer att förstå att det är jag. Jag är inte rädd för vad polisen kommer att göra. Eller hennes familj. Det finns ingenting de kan göra som får mig att känna det värre än jag gör nu, där jag sitter infrusen i tid och rum framför ett trafikljus och tittar på feta turister som ger bananer till en elefant med en kedja kring foten. Jag har en hemsk känsla av att jag inte kan leva utan henne. Mitt liv kommer att sluta med hennes död eftersom jag inte kommer att kunna leva med min skuld. Joy är död. Jag dödade henne. Det betyder att också jag måste dö.
BRUCE
Jag hade en känsla av att det skulle sluta illa. Joy var en fin tjej och antingen hon hade ljugit för Pete eller inte så förtjänade hon inte att dö. Inte på det här sättet. Visst. Hon var en barflicka, men det hade hon tvingats till. Hon skulle aldrig ha valt det själv. Och jag vet att hon ville att Pete skulle ta henne från barlivet. Jag fick en chock när jag hörde vad som hade hänt. Nu vet jag inte vad som kommer att hända Pete. Det är som om han styrs av en autopilot på väg mot en katastrof. Jag hade en ruggig känsla att något skulle hända, men jag kunde ingenting göra. Han måste själv komma till klarhet om vad han har gjort, hennes död måste kännas i hans samvete i hela hans liv. Uppriktigt sagt, jag förstår inte hur han ska orka leva.
BIG RON
Joy är död? Va? Kan inte säga att jag blev förvånad när Bruce talade om det för mig. Bryr jag mig om det? Gör jag det verkligen? Jag tänker inte fälla några tårar över en död slampa. Det var inte precis någon långtidsförbindelse det var fråga om när allt kommer omkring. Och vad ska man säga om droger och alla risker? Slampor dör hela tiden. Överdoser, självmord, motorcykelolyckor. Och som Joy knullade Pete, jag är förvånad att han inte gjorde något åt henne tidigare. Hon var en lögnaktig hora och hon förtjänar det hon fick, det är vad jag säger. Men vad händer med Pete? Om han är smart tar han nästa plan från Bangkok.