Sanna och ärliga skildringar av en barflickas liv är sällsynta. Boken ’Bara 13’ är formodligen den enda boken som uppriktigt berättar om verkligheten bakom prostitutionen i Thailand och hur den påverkar kvinnor mentalt. Berättat av Lon från Ubon Ratchathani, en av hundratusentals kvinnor i landet som haft och fortfarande har prostitutionen som yrke.
Så här berättar Lon om hur hon känner att hon blir bertaktad av många utländska män.
Dom kallar oss för risavfall och sexmaskiner
Sexuella tjänster har i alla tider varit en del av den thailändska kulturen. Härskare i Burma och Thailand har i århundraden använt unga kvinnor som betalningsmedel. Kvinnor har alltid haft som sin huvudsakliga uppgift att föda och fostra barn, sköta hemmet och laga mat. Uppgifter som har gjort att de mer eller mindre har blivit den thailändske mannens egendom. Det är ett tragiskt fenomen, men så är det i det här landet. Den stora förändringen inträffade under 1960-talet då amerikanska soldater i vietnamkriget valde Pattaya som semesterort. Från att ha varit en sömnig liten fiskeby blev Pattaya snabbt känt för sina vackra och villiga kvinnor. Kvinnorna upptäckte mycket snart att det var mycket mer lönande att serva de amerikanska männen än att arbeta på risfälten. Det var så det hela började.
I dag är det manliga turister från hela världen som vandrar omkring på Patong och Nana Plaza i Bangkok, Soy Cowboy eller Pattaya Beach med fickorna fulla av pengar. En del viftar med sina sedlar eller sitt kreditkort för att visa att de menar allvar. Mina kunder har berättat att de redan har träffat många brunhudade små horor eller sexmaskiner, som mer än gärna vill genomföra för oss djupt förnedrande sexuella handlingar för pengar. Ingen kommer på tanken att många av dessa flickor har barn och att detta är deras enda möjligheten att försörja sig själva och familjen. Ingen tänker på att vi också har ett värde som människor.
Men även om de betrakar oss som skräp, känner de ändå ett stort behov av att pumpa upp sitt eget ego med hjälp av pengar. Vårt brist på självförtroende är enormt. Många av oss går till sängs med män därför att vi tror att vi inte har något annat att erbjuda.
De flesta gånger gick jag med män som jag inte hade det minsta intresse av. En gång träffade jag en man som kallade mig ’’risavfall’’. För honom hade jag inget större värde än en tallrik ris för 5 baht. Men allt måste vi stå ut med. Vi bor i ett samhälle där många är så fattiga att vi måste känna oss lyckliga över förmånen att få sova bredvid en illaluktande fet fyllehund som ingen farangkvinna någonsin skulle vilja göra. De kastar sig över de lättaste och mest sårbara offren de kan hitta – oss, vi som har ett desperat behov av deras pengar, vi som kan tänka oss att tolerera deras misshandel för några hundra baht. De kallar oss lögnare och tjuvar då vi försöker övertala dem om att ge pengar till vår familj. Vi står ut med allt detta för att våra systrar ska kunna gå i skolan och för att våra föräldrar ska kunna betala för elräkningar och mat. Vi kämpar för att komma upp ur den finansiella avgrund där vi är födda.
I ärlighetens namn. Det finns undantag. Men många av de män som regelbundet åker till Thailand har enligt min mening lika stora emotionella problem som vi har finasiella.
De flesta av oss skickar de pengar vi tjänar hem till vår familj. Men också bland oss finns det undantag. Bländade av sin plötsliga och tillfälliga ’’nyrikedom’’ finns de dom som spenderar sina pengar på dyrbara kläder, avancerade mobiltelefoner och ett utsvävande liv. En del börjar dricka och blir beroende av alkohol. Det är ännu en mörk sida av prostitutionen.
Lon
Efter mer sju år som prosituerad i Bangkok och Pattaya blev Lon mentalt sjuk. Hon bodde en tid med en svensk man i Stockholm men reste sedan till England där hon mesta tiden har vistats på ett mentalsjukhus.